I artikeln som ni också har på er hemsida ges en lite “glättad” bild av hur det gick till när pappa engagerade sig i föreningen. Så här skriver han själv i sin bok ”Här är mitt liv”.

Redan då vi planerade vår flyttning till Sverige hade jag i Expressen sett en skiss av Magnus Gerne föreställande ett planerat bostadsområde i Hässelby strand. Det hela såg mycket attraktivt ut och jag minns att jag halvt på skoj sade till familjen att där skulle vi minsann bo. Föga kunde jag ana hur sannspådd jag skulle bli.

Många år senare läste jag att detta område nu skulle byggas. Jag hörde mig för hos en nybildad bostadsrättsförening som jag blivit hänvisad till. Det råkade sig så att den som drivit arbetet i föreningen just hade hoppat av och nu sökte man en ny drivande medlem. Ville jag?

Jag vill, och så startade äventyret med Bostadsrättsföreningen Surkullan som hade fått ett fint område i Hässelby strand med utsikt över Mälaren på gränsen till Hässelby villastad. Vi tre i arbetsgruppen skulle välja ut blivande medlemmar ur vår egen bekantskapskrets. En var ingenjör på Patentverket, en verksam inom Köpmannaförbundet och jag själv radiojournalist. Vi hade dock först kollat upp varandras värderingar beträffande barnuppfostran och dylikt. Det överensstämde något så när.

Den första styrelsen/arbetsgruppen

Den första arbetsgruppen bestod alltså av;

• Allan Schulman, journalist på Sveriges Radio
• Lars-Göran Thelander, som länge bodde kvar i sitt hus. (Han är fortfarande i livet och mår bra. Mamma har hans telefonnummer – någon att bjuda till kommande fest??)
• Gunnar Danielsson, Köpmannaförbundet, drev Prima Livs i Hässelby gård. Satt i fullmäktige som moderat. Men han hoppade av innan allt blev klart och köpte villa i Äppelviken.

(Nedan följer lite mer från pappas bok)

50-tals arkitektur

(vad jag och mamma tillsammans erinrar oss)

De s k Palmehusen på Vällingbyhöjden var förebild för vårt radhusområde och ett gäng hugade spekulanter var på studiebesök hemma hos oss och som jag minns det var även arkitekten där. Det var väldigt fint tyckte alla. Men uppmärksamma personer (kvinnor) bland besökarna konstaterade att det var väldigt dåligt med förvaringsutrymmen för t ex kappsäckar och annat skrymmande, och när de frågade arkitekten om det fick de det något förbluffade svaret: – ”Dom får man väl kast när man använt dom”. Nu blev det ju ändå gott om utrymme i våra källare – så den frågan löste sig ju.

Husen är väldigt typiska för femtiotalet. Sovrummen är små och de gemensamma ytorna är generösa. Tanken var ju att man skulle umgås – inte stänga in sig hos sig själv. Och man skulle ha arbetskök – man skulle ju inte äta arbetslokalen. Men husmor skulle kunna ha kontakt med familjen genom glasväggar och skjutluckorna. Och man hade möjlighet att kunna få diskmaskin i köket – vilket var något mycket ovanlig på den tiden. Det var en inbyggd rund golvmodell som öppnades upptill. Typiskt för femtiotalet är också de påkostade materialen – såsom hallgolven, parketten, de öppna spisarna.

Bastun

Om man följer Allans spår på alla de ställen där han bott så hittar man nästan alltid en bastu och ofta också ett bygdespel eller liknande med amatörteater. Här på Surkullan blev det bastun, men aldrig något bygdespel. Men det berodde väl på att Hylands hörna och andra underhållningsprogram slukade all hans tid. Fast vi barn var ju aktiva med vår egen teater.

Herrarnas värld

På den tiden var beslut i bostadsffärer en sak för män. Kvinnor var inte inblandade i den processen – och mamma kunde berätta att hon väl fick frågan vid ett köksbord. Men hon var inte alls delaktig i själva processen. Hon förväntades att acceptera. Det var naturligtvis inte tal om att båda skulle stå på kontraktet – trots att insatsen till en del kom från hennes föräldrar. Så var det på den tiden. Men mamma betonar också hur fort det gick . Tio år senare (~1968) skulle dom ju köpa fritidshus – och då var båda med i hela beslutsprocessen och stod på kontraktet.

De första medlemmarna

Ur pappas bok igen:

”Att Surkullan så småningom fick rykte om sig att vara ett radiohus beror på att radiofolk märks mer än andra. Och hit flyttade alltså Egon Kjerrman, Bo Isaksson, Per Persson, Lars Ramsten, Putte Wickman, Catrin Westerlund, Olle Hellbom och journalister som Tore Hallén och Bertil Heddelin. Och så Pekka och Bibbi Langer förstås. Dessutom såg vi till att ett par läkare flyttade in. Läkare är ju alltid bra att ha nära till hands.

Det skulle visa sig att det hela funkade bra. Barnen trivdes fint ihop och fick här vänner för livet – liksom vi vuxna fick. Och vi hade precis lagom kontakt med grannarna. Det var aldrig aktuellt med ett påtvingat umgänge grannar emellan som kan bli så jobbigt.”

Om utsikten från 26 an

När vi bott i vårt fina radhus några år så tyckte sig pappa höra hur någon sågade träd i skogen nedanför oss. Han gick omedelbart dit för att prata. Det visade sig att skogen skulle glesas ur – men kanske inte riktigt på det sätt som Allan ville. Men pappa såg till att röjaren kom för att inspektera vår blockerade utsikt. Och så kom det sig att man – finnar emellan – kom fram till att det var några andra träd än dom ursprungliga som skulle tas ner. Och se där hade vi vår Mälarblick.

Att slå rot

I sin bok berättar pappa att vår familj flyttat fjorton gånger på femton år. När jag läste det så trodde jag han överdrivit. Men när jag satt med mamma så insåg jag att det nog var sant. Och hit kom vi och slog rot.  Det blev elva år för min del – 12 för den övriga familjen. Lyckliga trygga år där man äntligen slapp flytta jämnt. Och något måste det ha varit med det här stället, för pappa med sin oroliga själ fann ju ro här. Men han återupptog det idoga flyttandet så fort han lämnade Surkullan. Här var det dock skönt att bo.

Det sociala livet

Här knöt vänskapsband som höll för resten av livet många gånger. Jag har fortfarande vänner som jag håller kontakten med.

Mamma hittade sina väninnor – ett gäng kvinnor som inte heller gillade att sy. Så istället för att ha syjunta som det gjordes på den tiden så träffades 9 kvinnor för att umgås utan män och barn. Det s.k. kärringgänget var fött. Dom träffas än i dag, och sju av dom är fortfarande i livet. Någon gång kring pensionsåldern tilläts också männen komma med – dom tyckte ju att kärringarna verkade ha så trevligt.

Den stora tryggheten

Det fanns alltid någon att gå till – för att äta mellanmäl, prata med, titta på tv hos. Dörrarna var olåsta och vi barn kändes oss välkomna. En slags kollektivboende utan att vara kollektiv. Vi hade väldigt många reservföräldrar och stödpersoner. Och som tonåring med revolt mot föräldrar på agendan så var det otroligt att bo granne med en klok person som Bibbi.

När det var som värst fanns det närmare 100 barn på Surkullan. Jag skulle precis fylla 13 när vi flyttade in, och vi var i åldrarna från 15 och nedåt! Och precis som man i normala fall låter syskon ärva kläder av varandra under uppväxten flyttade barnkläder runt mellan husen. Nästan lite spöklikt att se sina egna kläder på någon annan många år senare.

Fester

Vi firade Valborg tillsammans –  och det har jag förstått att ni fortsatt att göra. Det var en ganska glad tillställning – mycket tack vare läkarspriten. Jag vet också att man i många år också firade midsommar. Men midsommarfirandet har jag tyvärr inget eget minne av eftersom vi alltid var på landet. Men så vitt jag förstått så var det samma förstärkta bål som serverades där också. Men långt ifrån allt var kollektiva fester – självfallet fanns där vissa grannar som umgicks mer med varandra.

UIS

Och vi ungdomar hade vårt. Det fanns faktiskt en ungdomsförening – UIS utytt Ungdomsföreningen I Surkullan. Eldsjäl, ordförande och ordningsman var Thorleif Grinndal (vars mamma fortfarande bor kvar). Ursprunget är den lokal i tredje huset där cykelkällaren fanns och där ett pingisbord ställdes. Men det fanns ett krav från styrelsen. Thorleif berättar att Allan kom till honom och sade att ni får utnyttja den där lokalen själva, men då måste ni ha en ungdomsförening. Och så tillkom föreningen UIS.

Varje onsdagskväll hade vi aktiviteter i lokalen. Vi spelade inte bara pingis förstås, vi spelade teater eller sketcher och vi ordnade också tipspromenader. Vi hade t.o.m en egen tidning där själv insidesbladet hektograferades, men varje omslag handritades av min bror Bambi (Leif) och Johan Langer. Föreningen var aktiv fram till mitt av 60-talet då vi ”äldre barn” tagit studenten.